Välkommen till vår "Medlemssida". Här har vi skapt ett rum för annat än kommande program. Det kan vara önskemål, frågor eller synpunkter från er som är Bibliotekets Vänner eller annat som styrelsen vill tipsa om. Det  krävs ingen inloggning - alla är välkomna att titta in även om innehållet är avsett för medlemmar. Om du har något, som du skulle vilja få in på Medlemssidan, skicka e-post till lenanorberg26@gm

                                       - o - o - o -

Verksamhetsberättelse för Bibliotekets Vänner år 2023

Styrelse
På ordinarie årsmöte den 16 februari 2023, där 15 medlemmar deltog, valdes följande medlemmar som styrelse:
Ordförande: Lena Norberg. Övriga: Ingrid Cantwell, Inger Lagerros, Ann-Christine Montalvo, Gunilla Nordenskjöld, Lars Strindberg, och Jan Sjöberg som webbansvarig. Styrelsen har under året haft 9 styrelsemöten.

Program
Våren 2023

17 januari. Sofia Häggman, egyptolog och intendent på Medelhavsmuseet, presenterade sin senaste bok “Mumier”. Sofia Häggman skriver både böcker och artiklar om olika aspekter av Egypten och Mellanösterns historia från faraonernas tid till våra dagar. Medlemmarna bjöds vid detta tillfälle på VIP-mingel med bubbel och snittar. Sällskapets eget arrangemang på Föreningsgården, 40 personer i publiken.

16 februari. Efter Sällskapets årsmöte där 14 personer deltog, fick vi träffa Anneli Jordahl, författare och kulturjournalist som presenterade sin Augustnominerade bok “Björnjägarens döttrar", en fräck, rolig och ”slösande rik skröna”. Samarr. med stadsbiblioteket, 61 personer i publiken.

21 mars. Steve Sem-Sandberg, författare, kritiker och Akademiledamot talade om sin bok “Oceanen” om den åldrande Rousseau, en av de “besvärliga människor” som Sem-Sandberg gärna porträtterar. Samarr. med stadsbiblioteket, 62 personer i publiken.

3 maj. Sven-Eric Liedman, idéhistoriker från Göteborg, berättade om sin bok “I november”, där han tar upp något vi alla önskar oss - en lycklig ålderdom. Samarr. med Ansgarskyrkan, 73 personer i publiken.

31 maj. Emma Hamberg, författare, serietecknare, illustratör, presenterade sin tredje bok “Au revoir, Agneta”, om klostret i Provence. Klostret är hotat och måste räddas. Samarr. med stadsbiblioteket, 68 personer i publiken.

Hösten 2023

20 september. Johan Svedjedal, författare och professor i litteraturvetenskap talade om sin stora biografi över Harry Martinsson “Min egen elds kurir” – om fattigpojken som via litteraturen nådde samhällets höjder. Samarr. med stadsbiblioteket, 71 personer i publiken.

11 oktober. Sofia Lundberg, en av Sveriges mest översatta kvinnliga författare, presenterade sin bok “Det sista konstverket”, en berättelse om föräldrars svek mot sina barn och myndigheternas blindhet. Samarr. med stadsbiblioteket, 36 personer i publiken.

I Lidingö Kulturvecka deltog Sällskapet med två program, den 13 och 15 november:

13 november. “Skrivet på Lidingö” där vi fick lyssna till texter skrivna av författare som har haft någon anknytning till Lidingö - Bellman, Nordenflycht, Karlfeldt, Lagerkvist, Brecht, Wolgers, Tage Danielsson med flera.. Texter lästes av skådespelaren Margaretha Byström och deltagare från Sagateatern sjöng somliga bidrag. Programmet ledsagades av ordf. Lena Norberg och Carl-Henrik Ankarberg från Hembygdsföreningen. Efter programmet bjöds på mingel med bubbel och snittar. Samarr. med stadsbiblioteket, Hembygdsföreningen och Sagateatern. 164 personer i publiken.

15 november. Svante Weyler, journalist, författare och förläggare, gästade Sällskapet och talade om boken “Böckerna: och meningen med världen”, om litteraturens förmåga att göra livet lite större. Boken är en sorts memoar om böcker som format författaren Svante Weyler från ungdomen…. Samarr. med stadsbiblioteket, 84 personer i publiken.

7 december. Höstsäsongen avslutades med besök av Carina Burman, författare och docent i litteraturvetenskap. Hennes författarskap omfattar biografier över kända författare till romaner och deckare. Carina Burman talade om sin bok “Drottningar och pretendenter - om guldålderns deckarförfattarinnor” där hon roligt och kunnigt berättar om brittiska och svenska deckarförfattarinnor. Samarr. med stadsbiblioteket, 37 personer i publiken.

Övrig verksamhet – möten
Under det gångna verksamhetsåret har Sällskapets webb tagits i bruk med adress www.biblioteketsvannerlidingo.se

Sällskapet har under året haft en löpande dialog och ett mycket gott samarbete med Lidingö Stadsbibliotek. Delar av styrelsen har deltagit i möten efter inbjudan av Kulturförvaltningen.

Sällskapet Bibliotekets Vänners arrangemang har annonserats i DN, Mitt i Lidingö och i Lidingö Kulturkalender. Affischer har anslagits på kommunens anslagstavlor och på äldreboenden.

Medlemsantal
Antalet medlemmar i Sällskapet Bibliotekets Vänner i Lidingö var, den 31 december 2023, 89 stycken.

Räkenskaper se bilaga.

Lidingö den 31 december 2023

Lena Norberg. ordf. Gunilla Nordenskjöld, sekr. Ingrid Cantwell, Ann-Christine Montalvo, Inger Lagerros, Jan Sjöberg, Lars Strindberg.


- o - o - o -


Här är de texter som presenterades på Bibliotekets Vänners litteraturafton i Lidingö stadshus, "Skrivet på Lidingö - en litterär tidsresa", den 13 november 2023.

Texterna lästes av Margaretha Byström, Kiri Thunberg, Gustaf Bargholtz-Melcherson och John Svensson. Sjöng gjorde Petter Ströbaek till pianoackompanjemang av Gregor Bergman. Ciceroner under kvällen var Carl-Henrik Ankarberg och Lena Norberg.


Carl Michael Bellman (1740-1795)

Ute på Elfvik bodde i mitten av 1700-talet hovgulddragaren Petter Widman som hade en stor bekantskapskrets, där Carl Michael Bellman ingick. Han var en ofta sedd gäst hos Widmans och har skrivit en rad små dikter som prisar allt gott han fått åtnjuta ute på Elfvik. En av de dikter som han skrev, nog som tack för maten, var Lidingövisan som inte lästes utan sjöngs unisont som avslutning på programmet.


Lidingösången (6 juli 1788)

Glada bygd, så täckt belägen
mitt i vattnets lugna våg,
dina åkrar pryda vägen
med en hög och gulnad råg;
dina vikar tyst förära
fångst av gädda, mört och mer.
Överallt i dälden nära
man de röda smultron ser.

På en hög och ljusblå bölja
fladdra seglen bort och fram:
Stundom masterna sig dölja,
stundom höjs en vimplad stam.
Dagens timmar lätt försvinna
under nöjen, spel och sång,
där en värd och en värdinna
ha förbjudit krus och tvång.


Hedvig Charlotta Nordenflycht (1718-1763)

”Herdinnan i Norden” har fru Hedvig Charlotta Nordenflycht i bland kallats. Hon dog 1763 och brukar ses som vår första feministiska författarare. För henne var författarskapet inte ett yrke eller tidsfördriv; det var ett heligt kall. Hennes liv blev oroligt och fullt av sorger. Som 19-åring dog hennes fästman och som nygift 23-åring avled hennes djupt älskade make. Ett olyckligt kärleksförhållande med en ung man sägs slutligen ha bidragit till hennes förtidiga död.

En stor del av fru Nordenflychts bästa dikter härrör sig från hennes sorger – och var en del av hennes sorgarbete. Men hon hade också den tidiga upplysningstidens intellektuella nyfikenhet och behov av att ifrågasätta.

Det var efter makens död, som hon under några år på 1740-talet här på Lidingö skrev sorgekvädena i samlingen "Den sörjande turturduvan". Man tror att det var torpet Rännilen i Sticklinge, där nu Lidingövarvet ligger, som var fru Nordenflychts bostad. Eller med hennes egna ord: ”en liten hydda på landet och inrättade i ett torp min sorgerliga boning.  En cymbal och några (bur)fåglar voro här mitt endaste glädjetecken.”


Över en hyacint
Du rara ört som ej din like
   I färg, i glans, i täckhet har,
Bland all din släkt i Floras rike
   Din fägring mest mitt öga drar :
På dina blad Naturen spelar,
   I konst, i prakt hon yttrar sig,
Den fina balsam-lukt du delar,
   Förnöjer och förtjusar mig.

Med trogen omsorg jag dig sköter,
   En lindrig luft du andas får,
En häftig il dig aldrig möter,
   För hetta, köld du säker står.
Ett livligt väder på dig fläktar,
   Som tränger genom blad och knopp
Och när av värma du försmäktar
   En kylig flod dig friskar opp.

Men liksom du min hydda pryder
   Och dig i all din täckhet ter,
En grym förvandlings lag du lyder
   Du vissnar, dör och finns ej mer.
Du hastigt all min möda glömmer
   Och ledsnar vid min ömma vård,
Bland ringa stoft din fägring gömmer,
   Du är ju otacksam och hård ?


Men skall jag på en blomma klandra,
   Det veka väsen klaga an,
Dess öde är att sig förandra,
   Hon måste vara som hon kan.
Hon är ett gräs, hon skall förfalna,
   Jag intet agg till henne bär.
Så ser jag ock ditt hjärta kallna
   Det måste vara som det är.


Wilhelm von Braun (1813-1860)

Vi förflyttar oss i tankarna till Lidingökungen Janne Zetterbergs glada sällskapsliv på Hersby gård. En av Zetterbergs litterära vänner var den folkkäre författaren Vilhelm von Braun, som under några år faktiskt var lidingöbo. En tid bodde han på Långängens gård, en tid på Islinge som han kallade ”Enslinge” - och en tid var Sjöstugan nära Islinge udde hans bostad. Stället beskrev han som som ”ruttet och eländigt, men förtjusande skönt till omgifningarne”. Humoristen von Braun var mycket produktiv och var under några decennier en av Sveriges populäraste poeter. Många dikter är av det ekivoka, burleska och grovkorniga slaget, men han skrev exempelvis även ursprungstexten till Mors lilla Olle. Den 25 september 1850 hände det sig i Särna socken, Norge, att en liten pojke råkade ut för en björnhona och hennes unge. von Braun skrev denna lilla dikt som Alice Tegnér fick tag på. Resten är historia.














Mors lilla Olle

Liten pilt i fjällskog gick

rosig kind och änglablick,

Munnen röd som tuvans bär

Kors vad jag är ensam här,

tänkte gossen


Och han stultade så späd

Mellan höga, mörka träd.

Modern hans i sätern var –

- Här är jag min egen karl,

tänkte gossen

 

Svart djur nu kommo två

lufsande dit han sågs gå.

Stora grymma lurviga

- Jag fick sällskap, det var bra,

tänkte gossen

 

Men vad är det för slags djur?

Den där stora tycks mig sur.

Om jag kunde fråga mor!

- Men det måste vara kor,

tänkte gossen

 

Och han gick dem glad emot,

såg ej ögats mörka hot,

såg ej hur det grina till,

- Jag med dem nu leka vill,

tänkte gossen

 

Och emot den skarpa tand

sträckte pilten liten hand.

Djuret lyfte då sin ram,

- Kors vad du är snäll och tam,

sade gossen

 

Ett av djuren unge är,

Denne bjuder han nu bär

ur sin skäppa. Ungen åt.

- Ser man bara, det går åt,

sade gossen

 

Modern strax drog klorna in.

Ned hon tryckte ungen sin,

lade stilla sig framför.

- Vänta jag dig sällskap gör,

sade gossen

 

Han på marken, nu så säll

kastar sig. Mot moderns fäll

lutar huvudet han där.

- Kors så mjukt jag ligger här,

sade gossen

 

Och han klappade och slog

och han lekte att han drog

uti djurets päls så tjock

- Du bra tålig är ändock,

sade gossen

 

Slutligen av leken trött

Somnar liten pilt så sött.

Nalle fromt på honom såg

Att i mammas knä han låg,

drömde gossen

 

Snart han väcktes av ett skri:

Djuren flydde – allt förbi.

- Store Gud, du lever än?

- Mamma, du skrämt bort min vän,

klagar gossen



Erik Axel Karlfeldt (1864-1931)

Erik Axel Karlfeldt är i dag kanske inte så känd av en yngre publik men under 1900-talets första decennier var han en av våra allra mest kända och uppskattade poeter, också ständig sekreterare i Svenska Akademin. Kanske några alltjämt kan gnola ”Se svarte Rudolf hand dansar…”. Under två år under första världskriget hyrde han en villa på Drottvägen där han skrev diktsamlingen Flora och Bellona 1918, där dikten Oktober ingår. De första raderna är inhuggna i en grindstolpe på tomten.

Oktober
Jag hyrde mig ett landtligt hus
på stenig ås, i luft och ljus.
För första gången på många år
förnam jag vinter, höst och vår.
I ekens hål en uggla höll
sin nattvakt medan regnet föll
och slöt med sina gälla skrik
min sömn i sagomörk mystik.
När drivan blänkte hvit och hård
kom skogens mesflock till min gård
och bland de gröna och de grå
blåmesen, trolsk som Fågel Blå.
Du vinter, då mitt härta skalv
mot himlens vindar som en alv,
som i förnyad barndomstro
yrvädersgamman, månskensro
tills Chloris väckte med sin drill
allt spädt och skärt i ung april!


Nu är det höst igen. Vid stugans knut
ha våra sista vallmor blommat ut
Ej skall jag mer beså en trädgårdslist
ej länka rankan kring en förstukvist.
Ur grinden rullar ut en ful kaross
längs vägen träden stå som dystra bloss –
ett upplöst hem, som far i blåst och regn
Till hårda, obekanta murars hägn.
Men kring den arma lilla plätt av jord
där barn och fåglar kvittrat, sång fått ord
skall min oktoberlängtan ruva mörk,
Som tjädern ruvar i en saffransbrjörk.



Ivar Lo Johansson (1901-1990)

Ivar Lo Johansson, statarnas epiker, var vid 1900-talets början uppvuxen på ett torp i Södermanland. I unga år arbetade han som lantarbetare, som stenarbetare och som journalist. Och det är där vi har en intressant lidingöanknytning. Åren kring 1925 var Ivar Lo anställd som skribent på Lidingö Tidning, ”Rikö Tidning” som han kallar den i sin självbiografiska roman Journalisten. Sina artiklar i  Lidingö Tidning signerade han med lo eller Robinson. Här finns flera måleriska skildringar från köpingstiden och den unga stadens horisont. Senare i livet var han dock rätt fåordig om sin ungdomstid som journalist. ”Jag vill helst ha uppgifterna för mig själv”, uttryckte han saken för Sten Skanderbeck vid en intervju i Lidingö Tidning så sent som 1985. Ivar Lo avled 1990.

Den rätta färgen!

På onsdagen började några karlar att måla över mönjefärgen på nya Lidingöbron och gjorde den grön, gräsgrön som ett saftigt kofoder där högt uppe över krossisen och brädspillrorna nere i Värtapölen. Det var lustigt att bron just skulle bli grön …

Karlarna tycktes också liksom tveka ty om en stund stoppade de ner penslarna, skruvade igen färgburkarna och gingo hem. En initierad kom fram till brovaktstugan och sade att det bara var ett försök. Det var en patentfärg man tänkt experimentera med och Milles stod för det hela.

Det grönmålande staketet lyste betagande vackert i kvällssolen, ty det var som en grön bård. Ett stycke ifrån där mönjan var borta lyste järnet svart, emellan var det mönjefärgat rött. Det var precis som en hemvävd trasmatta. Snett bakom gick solen ner, där lyste det också rött.

Uppslaget var inte alls illa. Låtom oss få Lidingöbron bemålad som ett konstverk. Låtom oss måla stora spannet som en sol, de vertikala balkarna i spirande havsgrönt, dragbanden som skogshorisonter och varje nit i hela bron som en sovande ängsblomma. Det skulle bli främlingsinvasion till Lidingöbron och trakterna däromkring. Vi skulle få bron betald i ett huj och desstom få den omtalad i Allers och alla möjliga utländska tidningar.

Med vissa mellanrum kunde vi ju hos K.B. anhålla om att få byta dekorationer och bemåla den med stjärnor…

Lo



Pär Lagerkvist (1891-1974)

1925 kom Pär Lagerkvist till Lidingö. Efter en ganska sårig skiljsmässa hade han gift om sig och flyttade in i en av de stora villorna på Annelundsvägen som innehöll flera lägenheter som hyrdes ut. Senare flyttade han till Askrike och under andra världskriget lät han bygga en liten villa på det som idag heter Pär Lagerkvists väg. Lagerkvist var mycket produktion och skrev romaner, dikter, dramatik och litteratur- och konstkritik. Liksom Karlfeldt blev han medlem av Svenska Akademin. Många av de dikter han skrev på Lidingö har blivit mycket älskade. Vi har valt en av de mest kända. 

 

Nu löser solen sitt blonda hår

Nu löser solen sitt blonda hår

I den första gryningens timma

Och breder det ut över markens vår

Där tusende blommor glimma.

 

Hon väter det tankfull I svalkande dagg,

I blommornas fuktiga gömmen,

Hon lossar det varligt från rosornas tagg,

Men tveksamt, förströdd, som I drömmen.

 

Hon låter det smeka skog och äng,

Hon låter det fara för vinden.

Nu smeker det barnen I deras säng

Och de gamla på skrovliga kinden.

 

Men hennes tanke är borta från allt;

Vad kan denna glädje väl båta?

Hon drömmer bland stjärnor som tusenfalt

Förstora det levandes gåta.

 

Hon löser sitt hår och breder det ut

I morgonens saliga timma;

Och drömmer bland världar som gått förut

Och nya som längtande glimma.


Bertold Brecht (1898-1956)

Lidingökonstnärinnan Ninnan Santesson upplät sitt hem, en villa i Mosstorp, under drygt ett år, 1939-40, till den landsflyktige kände tyske diktaren och dramatikern Bertold Brecht och hans familj.

Sedan nazisterna tagit över makten i Tyskland bosatte sig Brecht först i Österrike, sen i Schweiz och i Danmark, innan familjen kom till vårt land. Trots att Brecht bara bodde på Lidingö ett år skapade han här det som skulle komma att räknas som några av 1900-talets förnämsta dramer: Den kaukasiska kritcirkeln, Den goda människan från Sezuan och Mor Courage och hennes barn. Under sin korta tid på Lidingö umgicks Brecht här med svenska kulturpersonligheter som Siri Derkert, Pär Lagerkvist, Naima Wifstrand och Carl Gerhard. Brecht flyttade från Lidingö till Finland och därefter till USA. Han dog i Berlin 1956.


Utan titel

Jag befinner mig på den lilla ön Lidingö.

Men en natt för lite sen

drömde jag en elak dröm.

Jag var i en stad och upptäckte att gatuskyltarna var på tyska.

Badande i svett

vaknade jag och med lättnad,

såg jag den nattsvarta furan utanför fönstret och visste,

jag var i ett främmande land


Povel Ramel (1922-2007)

”Yrke: Povel Ramel”. Det var så Povel brukade skriva på myndighetsblanketterna. Hans jobb var att vara Povel Ramel med lustig hatt, glasögon och glugg mellan framtänderna.

”Visste Ni att Povel Ramels hobbies var smalfilmning och tårtor?”, skriver Lidingö Tidning i en intervju med honom i februari 1951. Då var han nybliven lidingöbo sedan familjen hade flyttat in i den legendariska villan på Oskarsstigen. Ett bekymmer för Povel vid den här tiden, var det där med yrket. Jag saxar ur Lidingö Tidning: ”Friherre är titeln, men yrket. I telefonkatalogen kan man ju inte rätt och slätt sätta ”skämtsam herre”. Förr kunde man kalla sig kapellmästare, sa han, nu har han i valet och kvalet stannat för ”artist”, fastän det låter ”som om jag målade tretton tavlor om dan”. Kompositör är en annan möjlighet, men det låter också långtråkigt – så det får bli artist.”

Povel Ramel var en av de starkast lysande svenska stjärnorna under 1900-talet. Det räcker mer än väl som presentation.


Underbart är kort. Sång

Bara en enda ros på ett evigt klänge -
så är livet
trist varar länge.
Men underbart är kort, alldeles för kort.

Följer du ödets stig genom dunkla gränder
når dig solen en glimt i sänder
ty underbart är kort, alldeles för kort

På var sommaräng du finner bara en lyckoklöver,
någonstans
Och likaså en enda gång du möter
just den vän du behöver.
Så tag din chans!

Men fort, innan den flyr bort.
Underbart är kort,
alldeles för kort


Gunnar Ekelöf (1907-1968)

När han växte upp var Gunnar Ekelöf en förmögen ung man som reste mycket och studerade orientaliska språk och intresserade sig surrealismen. Men 1932 förlorade han huvuddelen av sin förmögenhet i Kreugerkraschen och blev tvungen att börja arbeta för att försörja sig. Han blev litteraturkritiker och översättare och debuterade samma år med diktverket ”sent på jorden” som fick ett ljummet mottagande. Ungefär samtidigt blev han bekant med Tora Dahl och Knut Jaensson och tidvis bodde han i deras villa på Parkvägen 10 som blev en samlingspunkt för den tidens unga författare. Som alla som läst Jesper Höglunds bok om livet på Parkvägen vet så inledde han ett förhållande med Tora Dahl som förgäves försökte hålla honom ifrån den alkohol som kom att prägla hans liv.

En Mölnaelegi utkom 1960 men då hade han arbetat med diktverket i mer än 20 år. Det anses vara en höjdpunkt inte bara i hans eget författarskap utan i den svenska litteraturen från den tiden. Det är ingen lätt text – den full av associationer, citat, latin och grekiska – men den är vacker särskilt när den läses av någon som Margaretha Byström.


En Mölnaelegi - Böljesång

Vindsus och vågstänk

Vågsus och vindstänk

Vågornas sus och vinden

Kylig mot pannan och kinden –

Ensamheten och du

Evigt på samma kryss:

Ett evigt då som blir nu

Etrt evigt nu som blir nyss

Tiden hämmad och hetsad;

Solen spetsad

På Danvikehs spira

Silos och torn – Vindsus och vågstänk

Vågsus och vindstänk

Vågor och dessa skiftande

Klockklangsviftande

Vindar – närmare och fjärmare:

Ropare, efterhärmare

Som vore molnen en ringande

Risslande, alfågelklingande

Isrand runt horisonten –

Vågor och vindstänk.

Solen i sjunkande

glöd genom falnande

grönska … Bryggorna kluckande

längs med kanalen, smalnande

ebbande, undansjunkande

under propellerns sugande

bakström… Vasstrån bugande  ..

Änder som paddlar sig undan …

Och dessa metande, mindre vetande

skuggor som i stum begrundan

över en kork som sugs ner

en anlupen flaska som dansar

med slankiga rester

av sommarens kärleksfester:

Små kupidoners pansar…

- Färjan i luren tutar

går mellan pilar som lutar

In under bron –


Vindsus och vågstänk

Vågsus och vindstänk

Stänk av svallvågens slag

Kalla mot handen och pannan –

ensamheten och jag:

Densamma eller en annan

Jag eller inte jag?

Blivande – nu – förfluten

tid som skenar

åratal i minuten

med svans av gulnade blad

eller som stannat

stelnar i almarnas

fuktsvarta grenar

Clotho re’n ur syrtuten…

Stolta stad -


Beppe Wolgers (1928-1986)

Det är svårt att sätta titel på Beppe Wolgers, egentligen John Bertil. Poet, översättare, konstnär, skådespelare, underhållare. Många av hans vistexter har blivit klassiker och vi minns honom också från Beppes Godnattstund i TV och som Pippi Långstrumps pappa i flera filmer. Under 1970-talet, en otroligt produktiv tid, bodde han på Vegabacken i Käppala.

 

Mitt eget land. Sång

Jag hörde musik någonstans,
som kom från en frusen orkester,
den kallas för terrorbalans
och dansas av öster och väster.
Vad bryr jag mig om öst och väst,
jag vet ju bäst…


…för när mänskorna har varandra,
bor de alla i samma land,
och jag är ju precis som andra,
och min hand är så lik din hand.
Hela landet syns från mitt fönster,
huvudstan ligger i mitt rum,
och i taket gör lyktor mönster,
det är dumt, men jag är nog dum.


Man säjer, att ensam är fri,
den frie lär vara den starke.
Men du och jag blir ändå vi,
och jorden får blommande marker,
och nätterna skimrar av bloss,
bara för oss…


…för när mänskorna har varandra,
bor de alla i samma land,
och allting vi vill ge till andra,
kan du få ur min öppna hand.
I min hand finns allt det jag drömmer,
allt jag äger och allt jag har,
och den rädsla, som alla gömmer,
på den är din hand ett svar.


Jag vet, att det finns en raket,
som flög till en främmande himmel,
men säj mej en enda planet
som jorden, för den ger mej svindel!
Och därför så stannar jag kvar,
jag vet jag har…


…liksom du någon plats på jorden,
som jag kallar mitt eget land,
det är svårt att få tag på orden,
men du vet, hur det känns ibland.
När man känner, att allt är nära,
och att allt finns en mening i.
Ska det vara så svårt att lära,
det att mänskorna – det är vi…


…har du hört någon gång musiken,
när jag fattar helt lätt din hand,
och i världen omkring finns riken,
men de är alla samma land.

Tage Danielsson och Hans Alfredson (1928-1985) och (1931-2017)

”För att roa andra måste man ha roligt själv. Lusten måste få styra. Jag hade mycket roligt förra året”, skriver AB Svenska Ords verkställande direktör Tage Danielsson i sin första årsberättelse från 1962. ”Vi fick åka till Göteborg och Malmö och i somras fick vi gå på Gröna Lund och jag fick en våffla. Och en dag fick vi gå på Televisionen och vart insläppta i det stora nya radiohuset och där hade dom kaffe i en vagn som det rann ur. Televisionen är hemskt viktig.”

Det var i Ordfabriken, en liten timrad stuga på Söders höjder vid Sofia kyrka, som Svenska Ords underfundigheter kom till. Huset var sedan 1956 Hasses och hustru Gunillas första hem. Det blev minst 12 minnesvärda revyer. Här några: Gröna Hund, Gula Hund, Spader Madame, Svea Hund och Under Dubbelgöken. Radarparet Hasse och Tage skapade förutom legendariska revyer, också minnesvärda filmer, radio- och TV-program. För att inte tala om alla böcker, teaterpjäser och underbara melodier, kända och älskade av alla…

Efter 1960-talets mitt var de bosatta på Lidingö, Hasse vid Södra Kungsvägen i Högberga, Tage i Killinge.


Tage Danielsson

Eftertanke

Jag tror på tvivlet.
Tvivlet är all kunskaps grund
och all förändrings motor.
tvivlet är till yttermera visso trons förutsättning.
Den som tror utan att först tvivla
är en jublande dumskalle och en klingande cymbal.
Och den som tror utan att samtidigt tvivla
är en föga mindre jublande dumskalle
och en föga svagare klingande cymbal.
Tron kan försätta berg
men tvivlet kan sätta tillbaks dem igen.


Jag tror även på tvivlet efter detta,
tvivlet som ständigt rättar till
ständigt ställer frågor
och skaffar svar på frågorna
Tvivlet förgår aldrig.
Men profetians gåva, den skall försvinna,
och tungomålstalandet, det skall taga slut,
och kunskapen, den skall försvinna.
Ty vår kunskap är ett styckverk.

 
Om jag talade både människors och änglars tungomål

men icke hyste tvivel,
så vore jag allenast en ljudande malm
och en klingande cymbal

Tvivlet är tåligt och milt.
Tvivlet avundas icke, tvivlet förhäver sig icke,
det uppblåses icke.
Det skickar sig icke ohöviskt,
det söker icke sitt, det förtärnas icke,
det hyser icke agg för en oförrätts skull.
det gläder sig icke över orättfärdigheten,
men har en glädje i sanningen.
Det fördrager allting, det tror allting,
det hoppas allting, det uthärdar allting.

Så bliva de då beståndande,
tron hoppet, tvivlet, dessa tre;
men störst bland dem är tvivlet.

Eller om det var kärleken.
Nu blev jag osäker igen. Tusan järnvägar också.
Sannerligen säger jag eder?


Hans Alfredson

Styrman Karlsson. Sång

Stackars styrman Karlsson hade otur

när han skulle gå på fest igår.

När han skulle snöra på sig skorna

måttade han fel med sina tår

Han satte foten i sin potta

och kunde inte komma loss.

Hans fot är storlek 48

och den var allt för stor förstås

 

Han smorde in den med skokräm

så att den glänste svart och fin

och snart på balen sågs han dansa

med sin sko utav porslin

Han hade foten i en potta

men så han svängde sina ben

så att chefen för vår flotta

utnämnde Karlsson till kapten

 

Nu är kapten Karlsson havets fasa,

alla sjöpiraters stora skräck.

Över vattnet hör man tydligt ekot,

när han klampar kring på skeppets däck

För han har foten i en potta

för han har aldrig kommit loss.

Och såna sparkar han kan måtta

när han i drabbningarna slåss

 

En gång så föll han ifrån skutan

och tänkte „Nu så blir jag våt.

Hur ska jag komma till Sverige?

Jag har ju inte någon båt“.


Men han hade foten i en potta.

I den så seglade han hem

och möttes av sin fru Charlotta

som också har sin fot i kläm.

(I en byrålåda i en chiffonjé, olé)